Ett tu tå?
I fredags åkte Mattias iväg för att handla. Jag och Theo dansade till mina favoritlista i vanlig ordning (ja, jag dansar med min hund när jag är ensam hemma). Efter att vi båda var helt färdigdansade kände vi för en sväng av kurragömma. Theo som är en liten snabb rackare räknade till 100 fortare än jag någonsin gjort, för han blundade inte ens utan han sprang bara efter mig när jag la benen på ryggen för att hitta ett bra gömställe. Från ingenstans dök en ut av våra matsalssttolar upp och träffade mig rakt mellan lilltån och tillerosa. Helt rätt, tålilla, ringtån, kärt barn har många namn, fick sig en klockren fullträff. Jag flög framlänges men var lika snabbt uppe på min icke-skadade fot och hoppade runt och svor som en skorssten. Tur att musiken fortfarande var på så att grannarna slapp höra. Theo trodde dock att vi hade en ny dans-session och svansade efter mig lika glad som alltid. Så här sitter jag nu, några dagar senare, med en blålila bruten tå och undrar hur typ kroppens minsta del kan göra så förbaskat ont. Det enda positiva är att jag kan skjuta på "det är dags att komma igång med träningen-måstet" i alla fall. ses
