Det här med en liten "dutt"
Hej nära, kära och avlägnsa vänner. Häromdagen så skulle jag och Mattias utöka vår enformiga meny genom att prova ett nytt recept. Min fina moster har ambitöst nog satt ihop en pärm full med recept som skulle vara enkla nog för mig att laga. Detta visade sig dock vara lättare sagt än gjort. Peppade till tusen, kavlade vi upp ärmarna och följe receptet punkt för punkt tills vi stötte på ett litet dilemma. Sista punkten på receptet. En liten dutt av sambal oelek. Både jag och Mattias tittar undrande på varandra. En liten dutt? Vad är en dutt liksom? En matsked? En tesked? Ett kryddmått? Förmodligen inget av det, för i så fall hade väl min kära moster skrivit vilken av dessa som passar bäst. Så vi bestämmer oss för att göra som alla kockar gör på TV. Så utan mått, duttar vi lite och använder våran kulinariska känsla. Det doftar magiskt och vi känner oss nöjda över att vi överkommit dutten. Detta skulle vi dock få äta upp senare, bokstavligen. Helveeeeeeeetet så starkt det var. Alltså jag tror inte ni kan förstå. Det var som om jag svalt hela USAs samling av kärnvapen fyllda med chilli. Vi drack, och drack, och drack. Vi grinade. Vi svettades. Vi bad till matjesus (Gordon Ramsey) att han skulle skona oss från samal oelek-döden. Så, till min släkt som läser detta. Ni är helt underbara matlagerskor allihopa. Att äta er mat har i alla mina dagar varit en ren fröjd. Men för framtida receptförslag tackar jag i förväg för recept med specifika måttbestämmelser. Så att inga fler dutt-incidenter uppstår... ses
